tisdag 27 september 2011

Matallergier - en utmaning?


Jag har ett socialt handikapp! och nej det rör sig inte om en psykdiagnos utan om matallergi!
Sedan några år tillbaka har jag varit mjölkproteinallergiker – ja kanske hela livet i en mera dold form. Detta känns ibland som att stå helt utanför samhället. Varför undrar ni kanske? Jo det är så här att nästan all mat innehåller mjölk i någon form - ofta helt i onödan och av vana. Även något så mysigt som familjbesök kan ge svett på pannan – inte på min utan på dem jag ska besöka; för att ”det går ju inte att laga mat utan grädde” och ”hur står du ut med att inte kunna äta tårtan - du kan väl ta en liten bit i alla fall”. Ja min egen mamma tror rent av att det är inbillning.
Man vill ju inte vara besvärlig och ställa till problem. Föreställ dig att du står i kön till caféet; du kommer fram och frågar efter mjölkfritt och de svarar glatt ”laktosfritt?” Efter ditt ”nej mjölkproteinfritt!” ses personalen frenetiskt bläddrande i en pärm för att kolla ingredienslistor och kön bara växer…… och växer. De kommer alltid fram till samma lösning på problemet .  Jag kan äta de här små kokos-kakaobollarna som innehåller sisådär 10 e-nummer och är gjorda på okänd vegetabilisk fett (härdat? transfett?). Man tackar och bugar. Det kan faktiskt bli så att jag föredrar att äta hemifrån eller att bjuda hem folk i stället. Dessutom måste jag tackla omgivningens bekymring för mitt kalkintag. Många (säkert välmenande) personer är övertygade om att jag kommer att gå en säker död till möts pga kalkbrist. Det finns faktisk ingen annan stans i världen som har så stor andel kvinnor med osteoporos och som samtidigt har en så gigantisk mjölkkonsumtion. Kan det vara så att mjölk avkalkar skelettet? Eller är det brist på D-vitamin (som behövs för att binda kalken i kroppen) som är problemet? 
PS! Jag vågar knappt berätta att jag även är stenfrukts- och äggallerikerJ

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar